Felicia

Blomman i trädgården

Jag ser den
Blomman i trädgården
En skarp fläck i en annars obemärkt yta.
Jag undrar, valde blomman att vara där?
Är verkligheten det hon önskade sig uppleva,
En kall septemberkväll
Små regndroppar som tynger ner bladen
Vindar som förtär henne
Skulle blomman kunna välja
Att inte finnas mer?
Hur många blad kan hon tappa
Innan valet inte är hennes mer?
Hade hon någonsin ett val?

Naturens lagar
Sedan miljoner år har jorden skapat liv. Små mikroorganismer evolutionerades till miljontals växter och djurarter som idag andas på jorden. Den oändliga cirkeln av liv som föder och förstör arter som berikar och förpestar jordens alla hörn, slutar aldrig, utan skapar åter efter varje slut. Hur kan det vara så att några av oss så gärna vill dö när allt omkring oss verkar för att leva? När alla evolutionens regler ger oss fördelen att vara programmerade till att leva igenom oss själva och i sinom tid genom en återskapelse av oss? Hur går det till då när hjärnan skapar en ovilja och kroppen fortsätter producera liv för oss? I slutet av livet kan hjärnan och hjärtat vara ense om att vi levt och genom livet skapat nytt liv. Som en inre sluten cirkel av lugn och frid. Men när hjärnan inte vill och hjärtat fortsätter pumpa ut blod i kroppen blir den inre konflikten så pass stor att kroppen tröttas ut i förtid och sjunker ihop. Dagarna börjar räknas ner fortare och ryggraden blir allt kortare. Som om hela kroppen krymper ihop till ett svart hål som är redo att implodera. Jag börjar mina dagar med den medicin som ska försöka forma om mina tankar till att sympatisera med att cellerna i min kropp vill fortsätta reproduceras. Det som finns kvar när mina allra  starkaste tankar tystas ner är endast en medgivelse som hjälper mig att fylla upp mina lungor med syre och resa mig upp ur sängen på morgonen. Resten av mina tankar försvinner och jag lever per automatik som evolutionen påbörjade mitt liv. Jag saknar känslan av att älska och att gråta ut för hur min omgivning försvinner och föds på nytt. Jag saknar oförutsägbarheten i att hjärnan styr mig åt ett annat håll än vad evolutionen är menad att föra mig. Jag saknar den psykiska känslan av att veta att jag lever, samtidigt som jag vet att de varma känslorna endast blir till ett eko i närvaron av min kropps imploderande svarta hål. Vad är vikten av att leva när det är kroppen som styr och delar av hjärnan stängs av? Är jag en tillgång eller en tyngd? Varför kan inte min hjärna vara enig med resten av min kropp om att jag inte är redo att dö? Jag vill leva med ljudet av mitt hjärta och en lättnad i mitt bröst. Jag vill leva med en hjärna som exploderar av allt det magiska som finns på jorden. Jag vill inte känna att jag vill dö. 
Min förklaring till dig
 
Vi strävar efter något som kan väcka oss
Trots att vi redan är vakna
En stöt som rycker om oss
så att vi kan uppleva det vi saknar
Något som kan släcka elden i oss
och något som kan tända den igen. 
 
Vi längtar efter något som kan hålla oss
Ömt och älskvärt
Långt ifrån allt som var ungt och fruktansvärt 
Ångest som påbörjar våra liv
och som formar oss avsevärt 
Vi lär oss att leva 
genom att överleva 
 
Vi längtar efter att ångesten ska släppa taget
Men det är jag som gör det
Vänder huden ut och in 
Och kan inte få ärren att någonsin 
Försvinna 
Istället gör jag ständigt nya
Jag trillar i trappen 
Viker mig på natten
Byter ut mitt vatten
Mot saker som kan bryta upp mitt inre
När det inte finns någon yttre kvar att riva sönder
 
Hur kan jag be dig att förstå 
du som redan har upplevt hur en kan må
efter att ha förlora någon till natten
Att jag kommer lämna dig
Kanske inte idag, eller i morgon
Men att jag redan har bestämt mig
För att mitt hjärta aldrig kan slå 
Hårdare än vad jag slår mig själv.