Felicia

Definiera dig själv
Min definition utav mig själv är lika abstrakt som den är konkret. För trots det faktum att jag inte vet vem jag är, så är min osäkerhet rubricerad. Jag tror att min tendens av att överanaylsera människan och livet har satt en infinitiv markering på ytan av min hjärna, och verkställt min förmåga att sätta mig in i andra människors situationer. Att kunna sympatisera med en mördare gör mig lika facinerad som det skrämmer mig. Att kunna väcka en åtrå till något som egentligen inte tillhör min preferens är helt ogrundligt, men har samtidigt visat sig vara möjligt. Jag har tillåtit mig själv att hålla fast i vad som skiljer mig från en psykopat. En psykopat agerar på sina idéströmningar, hur sjuka de än kan tänka sig vara, samtidigt som de sällan kan sätta sig in i ett samhällsidealt förstånd. Jag är inte förståndshandikappad, jag är den raka motsatsen. Detta får mig förstås att ifrågasätta hela min existens. Är jag verkligen den jag tror att jag är, eller har jag bara intalat mig själv att jag är den jag är? Jag kan tringa igång min hjärna till att gråta över att jag gjort en insekt skada, samtidigt som jag kan stänga av den helt, och vara det äckligaste svinet av dem alla. För båda situationerna hämmar kroppen på samma sätt. Hjärnan sänder ut adrenalin som triggar igång oss till att vara oaktsamma och impulsiva. Om vi så gör det utifrån rädsla, skräck eller ilska är inte relevant. Själva händelsen spelar ändå på samma kemiska reaktionsprocess. Ibland så kan jag lägga mig i sängen och trigga igång min kropp till att börja skaka. Endast för att väcka någon typ av reaktion i mitt annars känslolösa sinnestånd. Jag kan intala mig själv att jag är rädd för spindlar (trots min tidigare dokumenterade orädsla), börja gråta över att jag inte får äta avokado (som om avokadon vore viktigare än alla upplevelser och insikter) samt få mig själv att känna känslor ingen människa i vår värld får lov att känna. De gånger som min kropp reagerar på ett sätt som jag själv uppmanat, så kan jag bli rädd. Rädd för att förlora kontrollen över det enda som jag annars kan hantera. Eller motverka. Jag är lika ambivalent som jag är instabil, som att jag alltid har kontroll. Jag kan intala mig själv att självmord är den enda möjliga vägen och tio minuter senare vilja vara president över alla världens gränser. Aldrig impulsivt, helt utifrån vad jag har bestämt mig för att göra. För jag är trots allt inget annat än en maskin. Styrd utav en bestämd kemi, oviktig i universums och tidens proportioner. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress