Felicia

Du
 
Du kommer aldrig höra mig berätta om
den värsta tanken jag vågat tänka. 
När tåget var ett hav
som kunde dränka
mig, i hopp om ett slut. 
 
Du kommer aldrig höra mig berätta om
den värsta känslan jag vågat känna.
När min kropp var röd av blod
av alla ärr jag ville bränna
inuti mitt huvud. 

Du kommer aldrig höra mig berätta om 
det värsta livet jag vågat leva. 
När jag föddes för att dö
för att jag var för rädd för att överleva. 

Du kommer aldrig höra mig berätta. 
Du kommer aldrig höra mig. 
Du kommer aldrig höra. 
Du kommer aldrig. 
Du kommer. 
Du. 

 
Låt mig leva
Jag kan inte bli av med det. Det är som en evig spik mot min tinning. Jag känner hur hela huvudet bultar av känslor, men det enda jag har lärt mig att urskilja är det som tynger ner mig. Jag har ingen motivation till att göra någonting längre. Varje morgon vaknar jag med tunga ögonlock och en sten i min mage. Så fort jag tänker på att jag måste resa mig upp ur sängen och göra de saker som dagen har planerat för mig, så känner jag hur det sticker till i min bröstkorg. Ingenting fungerar som det ska längre. Jag är tom, förvirrad och ofokuserad. Att anpassa mig efter ett liv jag en gång levde känns som att flyga över ett hav av eld. Jag fokuserar mer på att inte bränna mig, än på att faktiskt ta mig framåt.Jag vill bara kunna känna mig som en människa igen. Jag vill kunna uppleva dagen som om den faktiskt tillhörde mig. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och känna förväntan. Jag vill förvänta mig någonting av dagen. 
 
Låt mig leva. 
 
Aldrig
"Someway baby it's part of me, apart from me." Jag kommer aldrig komma ifrån det. Jag kommer aldrig komma ifrån det. Jag kommer aldrig komma ifrån det. Jag kommer aldrig komma ifrån det.