Felicia

10 år senare
 
För tio år sedan bar jag färdiga utstyrslar från killavdelningen på JC. 
Mitt alter ego var Felle-Pelle. En stereotypisk tomboy med kort hår och keps samt råheten och ihålligheten som endast en pojke skulle ha. 
Jag minns hur jag bad mina kompisar att anta att jag var en kille. 
Jag minns hur de svarade, som om det var det enklaste i världen, att självklart kunde de göra det. 
 
För 8 år sedan klev jag in i rollen som mörk och svår. 
Min nya persona var Felle. Ett namn som var både enkelt och subtilt. 
Jag bar helsvart med sotiga ögon och nitiga armband. 
Mitt i eran av pudrade näsor och vita converse föll jag in i den första fällan av rätt och fel. 
Jag var fel. 
Andra var rätt.

För 5 år sedan började jag bära mina första klänningar. 
Jag kunde gå från pojk-look till superfemme under loppet av några minuter och
kommentarerna uppenbarade sig som en hög med spetsiga facklor.
"Vad har du på dig?"
"Är du lesbisk?"
"Du söker bara uppmärksamhet." 
"Är du en kille eller tjej?" 

Mina svar var ofta korta och osäkra. Ibland ersattes mina trevande ord av fnitter eller halvhjärtade leenden.
Min försvagsmekanism slogs inte igång för än kommentarerna berörde någon annan och så fort lastet lades över mig, så kompenserades ljudet av tystnad. 
 
För tre år sedan delades klassen upp i två grupper. 
Sexualkunskapen var trådsmal och vi blev tillfrågade att beskriva våra drömpartners. 
Oj, inte partners, förlåt. 
Pojkvänner, flickvänner. 
Temat var pojkar som gillade flickor och flickor som gillade pojkar. 
Jag kom på mig själv med att beskriva en personlighet snarare än ett utseende. 
Jag blev klassad som töntig och ogenomtänkt. Hur kunde jag, flickornas flicka, inte ha en drömkille? 

Det tog mig flera år att inse att jag inte behövde tillhöra det världen önskade av mig. 
Jag slog mig loss som en människa som älskade människor, för att tillåta mig själv vara det jag vaknade upp och kände på morgonen. 

Jag är fortfarande ambivalent. 
Jag kan känna mig som en tomboy, som en flickornas flicka, som en mörk och svår, som en glad och fantastisk. 
Vissa dagar kan jag inte reagera på mitt eget, bestämda namn. Som om min benämning pekar mot en destination jag inte är villig att vandra emot. 

Med hjälp av en fantastiska omslutning av människor, har jag vant mig vid tanken av att jag är en person och inte ett förutbestämt mönster. Jag är allt som är glittrigt och färglatt och djupt och tråkigt att titta på. Jag är utmanande, fyrkantig, overklig och konkret. 

Jag har, till skillnad från många andra, haft tur med var jag föddes och växte upp. Trots min dysfori och osäkerhet kan jag idag vara precis vad jag känner när jag vaknar på morgonen och somnar på kvällen.

Därför är den här dagen viktig för mig; transgender day of remembrance. 
Kom ihåg alla de människor som är annorlunda. 
Alla de människor som är osäkra. 
Alla de människor som är är beslutsamma och vet vad de vill. 
Kom ihåg alla tjejer som en gång var killar, eller killar som varit killar sedan dagen de tänkte sin första tanke, eller de som alltid har kännt sig som något däremellan. 
Kom ihåg alla de som aldrig fick uppleva känslan av att vara öppen med det de var. 

Mina pronomen är hon/hen/den eller det jag vaknar och känner. 
Vilken/vilka är din/a? 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress