Felicia

Mitt hår är mer än vad det verkar vara
 
Jag sitter och väntar på dig. 
 
Med blond hår, kajal runt ögonen och silvriga converse. 
Det är min första gång som jag behöver bemöta världen på en annan plan än min egen. Jag måste lära mig att anpassa mig, hålla tillbaka och vara till lags för att undvika att bli petad från laget. Men det räcker inte att jag låtsas. De ser att jag är något annat än vad världen är. Jag blir utfryst och omtalad. För att jag tänker annorlunda. För att jag uttrycker mig annorlunda. För att jag är annorlunda. 
 
Med rött hår, ivriga fingrar och en scifibok i handen. 
Jag träffar på en grupp med människor som ser in mot världen precis som jag. Vi kommer från olika håll och ser den med olika ögon, men vi brinner för tanken att vi kan skapa en värld utanför den här. Böcker, filmer, serier och historier. Jag bestämmer själv var jag vill vara, eller vem jag vill vara. 
 
Med solblekt hår, slitna armar och en ord utbytta mot tystnad. 
Verkligheten lyckades komma ikapp mig. Tårarna återkommer dagligen, och jag känner hur huvudet fylls med mer än vad jag kan hantera. Världen är inte längre en kupol som jag kan betrakta, utan en dimma som slutit sig omkring mig. Jag tappar förståndet om vad som är befintligt och pressar okänslan mot min egen hud. Låt mig inte dö. 
 
Med utväxt, svullna ögon och en overklig ovilja. 
Jag talar för att jag bryr mig. Det är dags att visa att allting inte är som det verkar. Jag tar avstånd från mig själv, från vem jag är och vad som är essentiellt i mitt liv. Jag är som en varg som svävar igenom alla skogar och snår. Fast besluten att lämna mig själv för mina andras skull. Hör mig yla mot månen. Se mig ryta faran i ansiktet. 
 
Med håret uppsatt i en knut, obeslutsamhet glimmande i hjärtat och en idé fäst i huvudet. 
Tänk om ingenting är på riktigt? Tänk om meningen finns någon annanstans än här? Jag skapar nya världar. Nya känslor. Nya tankar. Allt för att inte behöva känna det jag en gång kände. Allt för att känna någonting alls. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vem jag någonsin kommer vara, men jag vet att jag inte behöver vara det som världen förväntar sig. Vi är små delar av något mycket större och glömskan är oundviklig, men jag ska inte låta mig själv leva ett liv utan att älska och bli älskad tillbaka. 
 
Jag och allt annat har förändrats sedan du försvann.
Allt utom min saknad efter dig. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress