Felicia

Jag bryter av en gren
Jag sluter min fot mot marken.
Sluter mina rötter med alla andra rötter och låter mig själv tänka att jag känner jorden.
Jag står där och känner tårna skava i marken och
hur lätt det är att tro att världen ligger under mig
- om jag kan trampa här kan jag trampa var som helst -
men mina tankar trampar aldrig längre än till den lilla millisekunden av en evighet
som vi kallar nu.
Jag tänker att rötterna stannar här så länge jag gör det. 
 
Sen fortsätter jag att gå. 
Jag rör mig framåt och tillbaka,
upp och ner. 
Mina fötter trampar vidare,
men mina tankar är fortfarande färsta i
en samtid som inte kommer existera för alltid. 
 
Jag bryter av en gren och pekar den mot allt 
som kan gå fel.
Jag anser att jag känner jorden tillräckligt bra för att ta lite mer
än alla andra. 
Mina rötter är trots allt virade under makren i samma system
som den gren
jag just bröt av. 
Jag tänker att jag tillåter mig själv ta del
av det jag är 
för att kunna förenkla min problem. 
Jag tillåter mig själv att glömma att jag tar ifrån mer än mig själv när
jag bryter av en gren. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress