Felicia

Jag förstör mig själv för att skapa något vackrare
Jag står på en åker och sträcker ut mitt finger och väntar på att fjärilen ska landa där den brukar. Vi har träffats förrut. Varje gång jag sträcker upp armarna och skriker ut i oändligheten, när vindarna har slutat piska sädesslagen på åkern och låter stråna resa sig raklånga och känna solen sträcka ut rötterna och rycka ut porerna för att lägga sig över en större yta än förrut. Där står jag med ett finger i luften och den möter mig igen.
Fjärilen, på mitt finger.
Fjärilen, i min mage.
Fjärilen i mitt huvud. 
Allt är ljust och sen är det mörkt och jag kan känna den sitta kvar på mitt finger, samtidigt som allt annat kryper över min kropp och får mitt hjärta att klappa hårdare och hårdare för varje andetag jag tar. Jag fortsätter hålla ut mitt finger för att balansera den enda vikten som håller mig upprätt i balans, samtidigt som jag känner hur min kropp arbetar sig inifrån och ut. Hur den kryper upp från mina tår upp i min hals och sliter sig ut genom mina fingertoppar. Trycket från min nacke som får mig att falla framåt så långt att jag inte ser något mer än stjärnorna på himlen och ett rött flackande ljus som försvinner när hela världen växer sig större runt omkring mig. 
Den sitter där, vingarna lugnt placerade på var sin sida av kroppen, som om jag vore det enda försvaret den behöver. Inuti brinner jag upp, men fjärilen sitter kvar. 
Varför lämnar den inte mig?
Släpp taget om mig.
Jag kan inte hjälpa dig mer, jag är redo att ge upp. 
Men den sitter kvar på mitt finger och mitt hjärta fortstätter att slå. 
Förstör jag mig själv för att skapa något vackrare? 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress