Felicia

Me too
Jag skulle inte säga att det var första gången jag blev utsatt för sexuella trakasserier när jag var 12 år gammal
och satt ensam på tågvagnen med en man mitt emot mig som
plötsligt tog ut sin ** och började runka framför mig, men
det var absolut inte den enda gången jag blivit utsatt.
Jag har tappat räkning,
förminskat det i mitt huvud,
förminskat mig själv och min rätt
att vistas på en yta utan att behöva bli
marginaliserad och kvävd
av män som tror de har mer rätt till min kropp
än vad jag har själv.
Och ändå går det inte att jämföra mina upplevelser
med vad andra kvinnor och transpersoner har fått stå ut med.
Men det jag,
och många andra ickemän vill lyfta fram idag är att
- det händer hela tiden.
Kvinnor och transpersoner som blir utsatta för sexuellt våld och trakasserier
på baren,
i arbetslivet,
på gatan,
i hemmet,
på skoltoaletten,
på bussen,
tåget,
internet.
You name it.
Var ska vi ta vägen?
NÄR ska vi börja ta den här frågan på allvar?
Kritisera våra kompisar när de tar en tjej på rumpan på klubben,
eller cat callar henne på gatan.
Konfrontera män i vår omgivning som är transfobiska
eller har en skev kvinnosyn.
Sluta skratta åt våldtäktsskämt,
sluta förminska och objektifiera den kvinnliga kroppen,
börja vända blicken mot de som utför våldet istället för att skuldbelägga den som blivit utsatt. 
Hur lång tid ska det behöva ta innan vi börjar behandla kvinnor och transpersoner som människor? 
#metoo
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress